ostfluff

Nu tar det slut...eller de känns så iallafall. De e liksom en liten, liten känsla någonstans i magen som säger att det inte är långt kvar nu. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag inte orkar mer, jag är trött på att kämpa. Dåligt för att det finns inget värre än att mista nån som betyder mycket. Det gör ont i hjärtat, ont i hjärnan, ont i hela kroppen (halsontet beror iof nog mest på förkylning). Han var den som tog bort allt ont. Han var den som gjorde bra. Nu är han ontet som inte går bort och inte vill bli bra. Jag vill men jag vågar inte fast jag vågar men jag vill inte. Jag vill att ontet ska försvinna. Jag tänker inte glömma det, bara inte känna det.